Ett oförglömligt årtal kan gälla stora eller små händelser.

Vi som var med har alla ”vår” historia att berätta.

Hur vi upplevde isoleringen eller hur vi klarade någon dramatisk händelse. Det kändes som om yttersta domen var nära. Känslan av litenhet mot elementens makter, att inte kunna göra ett enda dugg, var hisnande och skrämmande.

Snöstormen var inte enbart negativ utan blev en orsak till att bilda Fru Alstad Byalag. Många i byn var inflyttade ”stabor” och kände kanske bara sin närmaste granne. Grannar på ett stenkasts håll hade man kanske aldrig sett. Enstaka promenerande kunde ses längs byvägen. När snöstormarna drog in över Fru Alstad hände något nytt med byn. Aldrig hade så många människor setts ute som då. När snöstormarna rasade som värst kunde man under kapuschongens kant se andra människor huka med sin kapuschong nerdragen över pannan.

Vad var det som drev ut alla dessa människor mitt under rykande snöstorm? Troligen var det den påtvingade isoleringen, behovet att tala med någon annan än den egna familjen och ett intresse av att se hur andra hade det. Människor som aldrig setts eller talat med varandra hade plötsligt ett gemensamt intresse. Några tog kontakt med varandra per telefon. Det fanns äldre i byn, som behövde hjälp med mat och medicin. Telefonnummer till några bybor förmedlades via Radio Malmöhus. Till dessa bybor kunde man ringa om man var i akut behov av något. Medan väg 101 var öppen ett par timmar kunde en bil ta sig ut. En expedition utrustades för färd till Svedala för att inhandla det nödvändigaste, som sedan distribuerades till ”beställarna” med hjälp av pulkor och hemmagjorda slädar.

Åtta dagar varade isoleringen. Vi kom varken in till byn eller ut ur den. När vi så småningom blev utgrävda tog det ett halvt dygn att gräva ut cirka en kilometer av vägen – med start vid väg 101. När snön smält och våren gjort sitt intåg samlades byborna till ett möte. Fru Alstads Byalag bildades.

Skribent: Ylva Ekstrand